Nu är det 1,5 dag kvar till semestern börjar. Jag kan ju säga att jag gör inget mer än nödvändigt just nu!

Driver förvisso eget, men när man har anställda så blir det inte lika flexibelt längre. Det var sjukt längesen jag satt och stirrade på klockan måste jag säga... 

Hoppas dessa 2 hela veckor bjuder på massa gött väder och skoj!

Igår var jag trött, hade ont i huvudet, var småvresig och stressad. Det sista jag var sugen på var att röra på mig. Jag ville bara deppa ihop i soffan och se en film.

Vad jag gjorde var att ta på mig träningskläderna och bestämde mig för att springa 2km. Det tog ungefär 12 minuter att springa den sträckan och trots att jag var helt jävla slut i kroppen efter detta så blev jag helt totalt klarvaken och kände ett lyckorus.

De sägs att om man kunde göra ett piller med alla ämnen som skapas under träning så skulle man ha världens bästa piller. Så mitt tips. Ut och spring! 
Det ska jag börja göra nu. Och med lite tur kanske jag till och med blir av med mitt överskottsfett på magen :D 

Hur ska man få hjärnan att släppa gamla saker och leva i nuet istället? Mina känslor är i ständig konflikt med det förnuftiga och logiska. Är det så att mina nerver skydda mig så jag inte blir sårad eller är jag så smart så att jag faktiskt har rätt? Jag tror och hoppas inte att jag har rätt. Till min stora nackdel har jag haft rätt förut... Ibland önskar jag att jag var totalt naiv.

Det hela började nog när flickvännen satt med mobilen och jag såg att en kille, vi kallar honom "Tom", hade sms:at rätt gulligt sms. Jag frågade vem det var lite lättsamt och senare frågade jag om det varit något mellan de tidigare. Det hade det självklart inte varit. Det hade bara varit lite flirtigt. Sånt får man tyvärr alltid räkna med. Jag är ju ingen ängel heller.

Tiden gick och jag kunde tyvärr inte riktigt släppa det där med "Tom". Hon pratade ju aldrig med honom när jag var med trots att de var så goda vänner. Den här "Tom" bor i krokarna som min tjej är ifrån, inåt landet. Och hon är där uppe och hälsar på föräldrar och jobbar där vissa helger och vardagar.

Jag kunde verkligen inte släppa det. Jag var och är fortfarande helt 100% säker på att hon inte skulle vara otrogen mot mig. Hon skulle inte kasta iväg allt det vi har. Min stora rädsla var att hon kanske hade känslor för den här killen. Även om hon inte skulle göra något så skulle kärlek till en annan snubbe förstöra precis allt.

Bara tanken på detta höll på att förstöra hela förhållandet. Jag pratade inte om det för jag vill inte visa den sidan av mig. De tillfällen jag blir orolig eller svartsjuk så skäms jag för mycket.

Väl hemma i hennes barndomshem kunde jag inte hålla mig längre. Jag gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra och aldrig kommer att göra igen. ALDRIG!

Jag gick igenom hennes sms-konversationer med honom. Jag har aldrig kikat i hennes mobil tidigare och återigen: det ska jag aldrig mer göra.

Mina händer skakade och jag började kallsvettas.. Även fast jag märkt att hon tagit bort vissa meddelanden så kunde jag ändå läsa "Jag älskar dig fin" och några hjärtan. Precis så som hon skriver till mig ibland. Meddelandet var någon månad gammalt. Även en massa andra olämpliga sms som jag varken orkar skriva här eller komma ihåg ens för den delen.

Min första tanke var att "nu skiter jag i det". Men det var inte lika lätt denna gången.. Nu var jag fast. Jag älskar den här tjejen och tänker fan inte ge upp i första taget. Men detta med killen måste upphöra.

Jag frågade fler frågor om killen och fick ärliga svar denna gången, vilket känns skönt. För hade hon ljugit här så hade det varit kört.

"Tom" har haft sambo i ca 10 år men min tjej och han har träffats i smyg under ett tag. Dock inte senaste åren, sa hon. Spontant känns det ju lite konstigt att de inte träffats de senaste åren när de skickar kärleks-sms till varandra, men jag kan inte haka upp mig på varje liten detalj.

Jag sa till henne att det inte kommer att funka om hon ska träffa honom. Hon välja mellan mig och honom. Det sjuka är att jag blev förvånad att hon valde mig. Hon kanske inte har kvar känslor för honom trots allt? Nu känns det bra igen. Nu är detta utrett. Eller håller min svartsjuka sida med? Får den förnuftiga och logiska hjärnan bestämma för en gångs skull? Nope.

Detta var nog 2-3 veckor sedan. Varje gång vi är med varandra så känner jag att det bara är vi och att det inte kommer finnas något som kan äventyra det. Men när vi är ifrån varandra växer min svartsjuka. Saknaden skyddas av en aggressiv inre röst som säger "Om de kunde smyga med det förr, varför kan de inte det nu?". 

Sen inser jag att om jag inte kan släppa detta så kommer det bli precis som min svartsjuka sida tänker. Dvs att hon kommer att börja träffa honom i smyg för att inte göra mig svartsjuk. Allt sker självklart helt oskyldigt. Men en dag kan de inte hålla tillbaka känslorna längre. Och då var det jag som drev henne till det.

Så går mina tankar ibland när hon är "hemma". Men så fort vi ses så släpper jag allt detta. 

Det sjuka är att jag skulle inte vara ett dugg orolig om hon var ute på nattklubbar med sina tjejkompisar. Jag vet att hon inte skulle kasta bort detta som sagt... Men kärlek till en annan kille är en annan sak.

Jag vet inte om hon har brutit kontakten med honom eller inte. Jag försöker inbilla mig att hon har gjort det och jag tänker ALDRIG någonsin öppna upp hennes mobil för att ta reda på det själv. För från och med idag bestämmer jag mig för att lita på henne, hur svårt min svartsjuka sida än har till det.

Januari, singel och ensam. Kände mig för första gången riktigt ensam. Inte på det bra sättet som jag gjort tidigare.

Insåg att en flytt var på plats så jag kunde börja mitt nya liv. Sålde min lägenhet i februari och köpte en nyproduktion närmare stan. Inflyttning i augusti... Jag har alltså inte haft ett eget hem på ca 5 månader!!

Började med att bo hos en kompis i Linnéstan. Funkade helt Ok och det var ju trevligt med sällskap även fast han var hos sin flickvän de flesta dagar. Efter att ha bott där i 2 veckor så gick jag på en dejt med en tjej jag snackat med på nätet.

Har dejtat rätt mkt på senare och det har väl aldrig blivit något riktigt seriöst av det. Oftast har det varit sjukt konstiga tjejer eller så har de sett annorlunda ut i verkligheten än på kort :)

Men denna tjejen... Hur söt och snygg som helst, men samtidigt skön att prata med. Det klaffade bara.

Vi fortsatte ses rätt ofta och efter en månad "frågade jag chans". 

Jag kände dock att något var riktigt fel efter vi blivit tillsammans. Hon ställde in dejter. Svarade inte på sms, och inte för att hon inte var vid mobilen utan av någon annan anledning. Jag insåg också att jag aldrig pratat i telefon med henne. Vad gjorde hon när hon var ensam hemma? Jag var påväg att skita i alltihop. Jag var ju trots allt inte helt fast än och jag har lärt mig att alltid lite på magkänslan.

När jag var 99% säker på att jag skulle skita i det så var vi ute på krogen, jag och hon. Vi blev lite småfulla och hade ett ganska långt snack. Efter det snacket blev allt bättre. Vi blev för första gången riktigt djupa och pratade om saker och fick förståelse för varandra. Efter detta så började hon skicka gulliga sms och jag kände att hon började känna precis som jag gjort under en längre tid.

Hade vi inte snackat om det så hade vi inte varit tillsammans idag kan jag lova. Och måste säga att alkoholen hjälpte nog till lite extra eftersom båda nog varit lite fega innan.

Har levt som singel i nästan 5 år och har trivts som en fisk i vattnet de senare 4 åren. Första året som singel var inte kul.. Fick problem med panikattacker pga för mycket jobb och antagligen vanan att ha någon att komma hem till. Det gick "så illa" att jag fick gå till en psykolog.

Gick hos psykolog 10 gånger och måste säga att det gjorde susen. Efter de besöken lärde jag mig att säga nej, tänka på att jag bara lever en gång och att man inte ska ta livet på så jävla stort allvar. Jag menar... Om man bara lever en gång, ska man då slösa bort det på att må dåligt av saker?

Driver eget företag tillsammans med 2 st andra delägare. Första 2 åren var jobbiga på riktigt. Jag har alltid vetat att vi har höga skatter i Sverige, men att det ska vara så svårt att komma igång utan startkapital hade jag ingen aning om. Ångrar dock inte att jag har genomlidit de första hundåren. Även om vi ibland får ekonomisk press så känner jag att jag inte behöver jobba ihjäl mig utan kan prioritera mig själv.

Har alltid trivts att vara själv, kung i borgen, eskimån i iglon. Har både singelkompisar och parkompisar. Bestämde mig efter förra förhållandet att det var sista gången. Tråkigt nog inte första gången jag bestämt mig för det. 
Jag hade till och med visioner på hur min framtid skulle se ut med en schyst villa nära havet med en musikstudio i källaren, båt vid bryggan nedanför och leva där... Själv.
Jag vet inte om det handlar om rädslan att släppa in någon eller om jag bara alltid har trivts bäst själv. Jag menar, vem är bättre att leva med än mig själv?